[Logotyp JIC Media AB]

JIC Media AB, Lindholmsvägen 22, S-417 57 Göteborg
Telefon: +46 (0)31 23 77 50 Mobil: +46 (0)708 23 77 51
Epost: info@jicmedia.se

 Hem   Journalistik   Projekt   Medieträning   Om JIC Media   Kontakt 
 

Medias roll i Kosovo. Journalister i händerna på krigsstrateger

Publicerad i Dagens Nyheter 2001-06-12

Bombningen av tv-stationen i Belgrad var en attack mot demokratins hjärta och en upptrappning i Natos propagandakrigföring. Det anser Stig Arne Nohrstedt, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet. Han har tidigare studerat mediernas roll i Gulfkriget. Nu slutför han en liknande studie om kriget i Kosovo.

Den 23 april 1999 bombades den statliga televisionen i Belgrad. Internationella journalistfederationen (IFJ) fick bara några dagar före bombningen ett skriftligt löfte från en Nato-talesman om att alliansen avsåg att så långt möjligt undvika civila dödsoffer och i synnerhet journalister.

Nato tänjde nu den internationella rätten genom att hävda att tevestationen inte var ett civilt, utan ett militärt mål.
- Ytterst allvarligt för både journalistiken och demokratin. Börjar man vrida den internationella rätten så att den kan tolkas som man vill, öppnas diskussionen för var dess gräns kan komma att sättas i framtida konflikter. Det säger Stig Arne Nohrstedt, som leder Kosovostudien tillsammans med medieforskare från både universitetet och högskolan i Oslo, på uppdrag av Styrelsen för psykologiskt försvar. Deras arbete bygger på slutsatser från studien om Gulfkriget, Journalism and The New World Order.
- Sanningen är krigets första offer, men krigets sanna ansikte kom aldrig fram medan striderna pågick i Irak, säger Stig Arne Nohrstedt. Journalisterna var utlämnade till krigsstrateger och kunde inte berätta för allmänheten vad som verkligen hände. Nohrstedt går så långt att han talar om journalister som propagandaredskap för militära lösningar av internationella konflikter.

I Gulfstudien, vars första volym presenterades i vintras, jämförs rapporteringen i fem länder, Sverige, Finland, Norge, Tyskland och USA. Den visar att ländernas utrikespolitik påverkade genomslaget i medierna för USA-alliansens propaganda: bilden av den demoniserade Saddam Hussein etablerades först i de amerikanska medierna, därefter i norska och tyska medier och först senare i svenska och finska. De alliansfria ländernas medier var, enligt studien, dessutom mest positiva till och mest benägna att lyfta fram FN. FN:s roll var däremot nedtonad i amerikanska medier, om det inte fanns en strikt koppling till militära intressen, och så även relativt sett i norska och tyska medier, jämfört med finska och svenska.

- Men under krigets gång skedde ett slags konvergens, vilket betyder att de nationella skillnaderna tenderade att upphöra. De europeiska medierna närmade sig de amerikanska, som fick genomslag i den europeiska rapporteringen, men bara fram tills Kuwait var befriat, understryker Stig-Arne Nohrstedt. Därefter ökade skillnaderna drastiskt. De amerikanska medierna vände blicken mot inrikespolitiken och blev negativa visavi Bush. Norska och tyska medier blev tvärtom positiva och utmålade Bush som segerherre. Svenska och finska medier intog en mellanposition. Det följer i stort ett mediemönster som forskarna menar beror på den nya världsordningen, som förändrat förutsättningarna för mediabevakningen av internationella konflikter, samt länders utrikes- och säkerhetspolitik. Journalister är bärare av nationella perspektiv i regeringspolitiken medan konfliktrapporteringen numer kännetecknas av avtagande nationella skillnader.
- Svensk journalistik i dag, står förmodligen närmare amerikansk och brittisk, än under kalla krigets dagar, säger Stig Arne Nohrstedt, som funnit både likheter och olikheter i bevakningen av kriget i Kosovo och Gulfkriget. I Kosovostudien ingår norska, svenska och till viss del brittiska medier. I Kosovo gjorde journalisterna revolt mot att de låtit sig styras under Gulfkriget.
- Det kliniska kriget hade diskuterats. Nu kändes det viktigt att skildra hur civilbefolkningen drabbades, säger Stig Arne Nohrstedt. Journalister intervjuade och fotograferade flyktingar. Men det resulterade enligt forskarna i en ensidig rapportering, av den ena partens lidande. Något motsvarande utrymme åt den serbiska befolkningen gavs inte.

Det blev en kosovoalbansk kampanj som befäste Natos bild. Milosevic gjordes ensam ansvarig för kriget och Natos bombningar, säger Stig-Arne Nohrstedt och framhåller likheterna med propagandan under Gulfkriget. Kosovostudien som har sin utgångspunkt i det havererade Rambouilletavtalet, är hård i sitt omdöme av medias rapportering av förhandlingarna.

Albright ville ha en situation i svart och vitt. Media skildrade det som fredsförhandlingar. Men vad som låg bakom serbernas vägran att skriva under avtalet fick allmänheten inte reda på, det vill säga att serberna ställdes inför omöjliga villkor i ett appendix B, som innebar att de skulle ge upp sin nationella suveränitet i hela republiken. I medierna levererades bara bilden av förhandlingsovilliga serber, vilken passade Natos propagandasyften, säger Stig Arne Nohrstedt. Han anser att svenska medier var tämligen okritiska under det 78 dagar långa luftkriget, bortsett från rapporteringen från Natos missriktade attacker mot konvojer och civilbefolkningen.

Efter fredsavtalet den 9 juni gjordes inte några ordentliga uppföljningar av de kontroversiella frågorna kring Natos bombningskampanj och inte heller av Rambouillet-förhandlingarnas roll i propagandakriget, säger han. Kosovostudien visar att norska medier var bättre på att göra tillbakablickar. I Norge kom också en diskussion att föras om huruvida Norge hade brutit mot internationell rätt eller inte.

Genom att undanhålla allmänheten möjlighet att fårstå vad som händer, genom att i efterhand inte korrigera felaktiga rapporteringar, blir medierna offer för krigspropaganda. Den bristande självkritiken är ett hot mot både demokratin och freden, säger Stig Arne Nohrstedt.