[Logotyp JIC Media AB]

JIC Media AB, Lindholmsvägen 22, SE-417 57 Göteborg
Telefon: +46 (0)31 23 77 50 Mobil: +46 (0)708 23 77 51
Epost: info@jicmedia.se

 Hem   Journalistik   Projekt   Medieträning   Om JIC Media   Kontakt 
 

Vägskäl:
Nizama skrev bok på svenska om flykten från Bosnien

Publicerad på www.vartgoteborg.se 2003-09-02

Söndagen den 21 mars 1993 gick Nizama Causevic och hennes barn genom passkontrollen i Ystad, som flyktingar från kriget i Bosnien. Några dagar senare placerades de på flyktinglägret Hotell Tre Kronor i Göteborg.

Nu har Nizama skrivit en bok på svenska om vad hon varit med om under kriget och som nyanländ flykting i Sverige.
- När jag var ung ville jag bli författare. Här kände jag att jag måste berätta, säger hon.

Måndagen den 11 augusti 2003 är en ovanligt lycklig dag i Nizamas liv. Några kartonger med böcker anländer från tryckeriet hem till lägenheten i Rambergsstaden på Hisingen. Hon bläddrar belåtet och snabbt igenom några färdiga exemplar.
- Det har tagit nästan fyra år att skriva de här 300 hundra sidorna. Första året skrev jag för hand. Sedan fick jag en dator av min son. En journalist hjälpte mig med språket, berättar hon.

Hennes bok ges ut på förlaget Tre Böcker och ska också presenteras på bokmässan i Göteborg i slutet av september.

De hade ett bra liv

Nizama är född i Janja i nordöstra Bosnien på gränsen till Serbien. Efter fyra års utbildning i Tuzla flyttade hon till Gorazde, fick arbete som kemist på ett laboratorium och träffade snart sin blivande man Hajrudin, språklärare på gymnasiet. 1967 föddes dottern Jasmina och 1975 sonen Enes. De var en stor släkt med god sammanhållning som träffades ofta.
- Vi hade allt det vi behövde för att leva ett bra och normalt liv och kunde unna oss semestrar runt om i Europa, säger Nizama.
- Men före kriget förstod vi inte hur mycket vi egentligen hade.
Tanken på att livet skulle ta en oväntad och fruktansvärd vändning i ett fungerande multietniskt samhälle mitt i Europa, existerade inte.

När hon i november 1991 besökte sin nygifta dotter och hennes man i staden Brcko pågick kriget på andra sidan gränsen i Kroatien.
- Vi visste att vi stod på tur. Men trots att vi såg vad som hände, att det brann i grannbyarna, kunde vi inte acceptera att det skulle drabba oss.
Nizama och hennes man hade just startat ett eget tryckeri. Sonen gick i gymnasiet och dottern hade gift sig och flyttat till Brcko.

Kriget ändrade allt

Några månader senare, i april 1992, intog serbiska styrkor städer i nordöstra Bosnien.
- Arkan, ledaren för den värsta paramilitära styrkan, erövrade mina föräldrars och systrars städer. Där blev hemska blodbad. Min man anade att vi stod inför en etnisk rensning.

Nizama frågar sig fortfarande hur detta kunde hända i hjärtat av Europa, den största tragedin sedan andra världskriget.
- När serberna omringade Gorazde med tunga vapen växte rädslan inom mig för varje dag.

Den kvällen då Nizamas granne och serbiska väninna kom över och erbjöd sig att ta med sonen Enes till Serbien ställdes Nizama inför sitt kanske livs svåraste beslut.

Den 17 april, en torsdag, flydde sonen med grannfamiljen till Serbien.

Den 24 april, en söndag, flydde dottern med man till Kroatien.

Den 30 april flydde hon själv hemmet i Gorazde; hennes man Hajrudin stannade kvar; och åkte till sina föräldrar i Janja. Hennes son var där. Förgäves försökte hon övertala sin mor och far att fly med dem.

Den 4 maj inledde serberna en stor offensiv mot Gorazde.

- På en sekund bestämdes liv eller död, säger Nizama.

I Zagreb kunde de överleva

I Zagreb återsåg hon också sin dotter och svärson. De fick bo i en enkel sommarstuga och hon lyckades att skaffa sig ett arbete som hembiträde i en familj med elva personer. Det var tungt, men de hade mat och tak över huvudet.
- Men jag bar alltid på skuldkänslor för att jag klarat mig; ville inte ha det bättre än mina närmaste. Fast när jag stod i kö för att få mat, humanitär hjälp, kände jag mig som en tiggerska. Det var förödmjukande.

Efter tio månader började det brinna under fötterna igen, när kroater och bosniaker började kriga mot varandra. Den här gången visste Nizama inte vart de skulle ta vägen. Av en svåger, som var journalist, fick hon rådet att fly till Sverige. Han kände till att arbetslöstheten var hög i Sverige men sade att Nizamas dotter och man säkert skulle få jobb där. Nizama var ändå tveksam.
- Min svåger sade också att "jag vet att du kommer att bli tacksam; jag vet hur påfrestande det här är för dig; ni kommer att få det mycket bättre i Sverige än ni kan föreställa er".

Vägen till Sverige

För sina sista pengar, 1000 D-mark, köpte Nizama biljetterna. Tågresan genom Europa var lång med flera byten. De satt mest tysta i sin kupé. På centralstationen i Budapest, som hon besökt många gånger tidigare som turist, såg hon en grupp flyktningar skickas tillbaka för att de saknade transitvisum.
- Vi hade bara var sin liten resväska med kläder och mat för resan. Jag hade på mig en beige ullkappa som jag fått av kvinnan i familjen i Zagreb.

Lördagen den 20 mars 1993, på kvällen, klev de ombord på den stora båten i Swinoujscie i Polen, nära den tyska gränsen. Klockan åtta morgonen därpå lade den till i hamnen i Ystad. Det var mulet och råkallt.
- Vi tog våra väskor och gick från hytten. Massor av folk stod i kön för att lämna fartyget. Somliga var sårade. Vi var tysta, ögonen ledsna. Långsamt och försiktigt utan att vrida på våra huvuden, följde vi folkmassan mot en lysande röd skylt, Utgång.

Mötet med Sverige blev kyligt. Nizama och hennes familj placerades på flyktingförläggningen Hotell Tre Kronor, vid en motorled mitt inne i Göteborg. Hon och hennes son fick rum 244 ovanför entrén.
- Första natten tänkte jag: Herre Gud vem är jag? Vad blir jag i det här landet? Mina tankar kretsade bara kring de närmaste.

Hon var chockad över alla människor från hela världen; gamla, unga, barn, ungdomar; och att hon inte såg några svenskar. På förläggningen arbetade bara invandrare förutom en svenska i receptionen.
- Jag kände mig väldigt ensam. En socialsekretare var ansvarig för oss. Han gjorde sitt jobb, formellt och officiellt, ingenting annat. Ingen frågade hur vi hade det. Men man får inte klaga; vi levde, säger Nizama.

De hade fått tak över huvudet och mat serverades på fasta tider i den stora restaurangen. Men Enes blev inte mätt. I smyg, mot reglerna, skaffade hon en kokplatta till rummet och lagade pannkakor åt sin son på kvällarna.
- Men livet var alldels tomt på det andliga. Vi kunde inte göra annat än fördriva tiden. På dagarna promenerade jag som en främling på Göteborgs gator.

Minnena blev en bok

Ändå; det var på denna flyktingförläggning intill motorleden, mitt emot de gröna trädgårdarna på en höjd ovanför i Örgryte, när utanförskapet var som störst, som hon lade grunden till sin bok. De sex månaderna här är navet i hennes 300 sidor, platsen från vilken hon minns.

Hennes hågkomster är detaljerade och laddade med känslor inför de svåraste situationerna när livet var omöjligt att planera. Hon har nära till både sin smärta och stunderna av stor glädje.
- Mitt största sår fick jag när mor dog vintern 1995, för att jag inte kunde ta farväl av henne. Hösten 1994 var situationen i hembygden allvarlig, inför den slutgiltiga etniska rensningen. Bosniaker hade fördrivits från sina hem och serber flyttat in i deras hus. Far packade en väska med kläder, och måste betalade 400 D-mark för att fördrivas på en lastbil till Tuzla. Mor var svag och bars på en bår. Hon dog den 23 januari i lunginflammation. Far lever och är 94 år. Nu bor han hos min bror i Tuzla, berättar Nizama.

Den 6 oktober 1995 var glädjen total och hon visste inte om hon skulle skrika, gråta eller skratta när hon fick reda på att han hennes man Hajrudin evakuerats från Gorazde med helikopter med sårade och sjuka. Hans hjärta var dåligt. Den 11 november 1995, strax innan Daytonavtalet undertecknades och krigets slut, kom han till Sverige.

Nu bor de i sin tvåa på Hisingen i Göteborg. Enes har avslutat sina studier på Chalmers och arbetar som ingenjör; dottern Jasmina studerar på universitetet. Hon är omgift med en svensk man och har fått en dotter till. Selma, 9 år och Alma, snart 2 år, är mormors ögonstenar.

Vintern 1997 började Nizama att skriva

- Allt som händer sätter sig i själen och jag hade alltid velat bli författare. Här måste jag lämna något till mina barn och barnbarn. Motivationen att lära mig svenska var mycket stark.

På en folkhögskolekurs skrev Nizama ned sina tankar. Hennes man och lärare, uppmuntrade henne att fortsätta. Genom projektet "Skriv ett brev till ditt barn" publicerades hennes livsberättelse, som en av 20, i boken Tid att minnas. Det gav ringar på vattnet.

Redan nu diskuteras en översättning av Tre Kronor till bosniska.

 

 

.